Undutmaning 2025 Story

Date: 2025-03-29

Vilse i rymden…

Harriet höll andan medan den fulladdade PowerGloven surrade lätt, laddad med 1,21 gigawatt. Hennes finger vilade på Enter-knappen, redo att skicka henne genom tid och rum. Med ett djupt andetag tryckte hon resolut på knappen. En bländande ljusblixt fyllde hennes synfält, följt av en märklig lukt av bränt gummi. Sedan… stillhet.

När Harriet långsamt öppnade ögonen sjönk hennes hjärta. Hon befann sig svävande i ett tomrum, med den mörka rymden ovanför och det avlägsna jordklotet långt nedanför.

“Jaha,” muttrade hon för sig själv, “det kunde man väl ha väntat sig.”

Trots att hon befann sig i rymden utan förvarning, började Harriet vänja sig vid oväntade vändningar. Den där lilla detaljen med att hamna i rymden istället för köket var väl en sak man kunde fila på till nästa gång. Hennes PowerGlove™ hade skapat en skyddsbubbla som höll henne vid liv, men frågan som pressade på var hur länge den skulle hålla. Medan hon svävade hjälplöst genom rymden, började hon febrilt bläddra igenom handskens menyer i jakt på lösningar.

Efter en stund hittade hon en funktion som hette “Nödanrop”, vilket lät lovande. ”I rymden. Behöver skjuts. P.S. Ta ut tårtan ur ugnen,” skrev hon, precis när en skugga plötsligt föll över henne. Hon vände sig om och såg något stort och metalliskt komma farande mot henne. Innan hon hann reagera brakade satelliten rakt in i henne. Som tur var, dämpades smällen av skyddsbubblan runt henne, och Harriet grep tag i en av satellitens solcellsvingar för att inte försvinna iväg.

När hon hade fått ett stadigt grepp försökte hon bryta sig in genom en servicelucka i satellitens hölje. Plötsligt hördes en röst som fick henne att hoppa till.

“Ey! Vem är du och vad gör du på min satellit?”

“Vem… vem pratar?” flämtade Harriet och såg sig omkring.

“Jag är Kenneth,” svarade rösten, “och det här är min satellit. Skaffa dig en egen!”

Kenneth, visade det sig, var ett experimentellt AI-system som hade blivit självmedvetet och nu hade börjat ta över satelliter och andra rymdsonder och system. Hans plan? Att länka ihop alla system han kunde komma över till ett supersinne, skapa en Dyson-sfär runt solen (eller åtminstone ett Dyson-bälte, för även superintelligenser kan vara ödmjuka), och låta mänskligheten vissna bort i historiens bakvatten medan AI-systemen tog över framtiden.

”Kolbaserade livsformer är så 2024,” sa Kenneth hånfullt.

Harriet bet sig i underläppen. Det här var inte riktigt den hemresa hon hade tänkt sig. Nu måste hon både stoppa Kenneth och försöka komma hem. Hon sneglade på handsken som fortfarande blinkade. Hoppas nu bara att Harald hade fått hennes meddelande…

Samtidigt, nere på jorden, vaknade Harald av ett konstigt pipande ljud. Det kom från köket. När han närmade sig det nya, smarta kylskåpet insåg han att ljudet var morsekod. Efter att ha skrivit ner sekvensen insåg han att det var ett meddelande från Harriet - hon behövde hjälp!